Dagens tanttidningar och mod
Ungefär en gång i veckan befinner jag mig i drygt en timme på ett ställe där jag kan frossa tanttidningar som Amelia och Tara. Jag älskar såna tidningar, faktiskt, det står mycket intressant. Fast jag kan ändå inte riktigt sträcka mig till att regelbundet köpa dem själv. I senaste Amelia finns en artikel om hur det är att vara vuxen och få en ADHD-diagnos. Jag får alltid ångest av såna artiklar, och särskilt mycket av denna där det kändes som att det lika gärna kunde vara mig de intervjuade. Och varför handlar alltid dessa artiklar om hur det tar åratal att få rätt hjälp och att de aldrig blir förstådda? Det känns ju inte så himla peppande. Med lite självinsikt, och tjat från Erika, har jag dock i dag plitat ihop en fråga och skickat iväg via Mina vårdkontakter (haleluleja för internet), så vi får se vart det bär.
På fredag ska en uppgift vara inlämnad, som jag har haft drygt 4 veckor på mig att göra, och jag har inte ens börjat. Men efter det så är den här kursen över, och finaste kommer hit. Jag längtar så otroligt till helgen.
Sist men inte minst ännu ett bevis på Tiinas ofelbara smak.
Etiketterad som: ADHD, Amelia, Hjärnan, Tara, Tiina + Arkiverad i: Personligt
Kruxet, när de skriver att “det tar ååår att rådda sig igenom vårdmaskineriet”, är väl att de kanskekanskekanske menar att inte ge allt för stora förhoppningar om en problemfri (som i “snabb och smidig”) tur i vården…
…vad de åstadkommer däremot är kanske att många (i vuxen ålder), som kanske skulle bli hjälpta av en diagnos, drar sig för att ens ta en första vårdkontakt?
Jo, precis, det är det jag menar. Det känns ju inte så lockande. Personen i den här artikeln hade till exempel snurrat runt i drygt 7 år…
Jag tänker ofta på just det, att det finns en risk att det kan verka avskräckande. Men det är ju det där med att kämpa i motvind som man ofta lyfter fram för att det är så det ser ut för ganska många. Och sedan är det nog lite av det där “det sätts diagnoser så lätt” som man vill ta sönder. Ingen ska kunna komma och säga att det sätts ADHD-diagnoser för lättvindligt, ungefär. Man måste liksom markera att det är på riktigt.
trollhare, mjo, det är ju sant. Jag tänker mer på ett indivduellt plan, att man får rätt mycket ångest av att läsa sånt när man känner igen sig så mycket, och vet hur jävligt det är. Sen de som inte känner till så mycket om det från början, tänker jag inte så mycket på.