Långt, långt bort i en stor, stor skog låg ett litet, litet land där det bodde en prinsessa. Av någon anledning var hon väldigt, väldigt ensam. Kanske var landet så litet så att hon inte hade någon att leka med, eller så ville inte hennes mamma och pappa, kungen och drottningen, släppa ut henne. Så hela dagarna satt hon i stället framför spegeln och borstade sitt långa, långa hår. När hon inte borstade sitt långa hår sov hon och drömde om att hon inte var ensam längre. Hon hette Alfhild.

En dag när hon satt och borstade sitt långa, långa hår tyckte hon sig se en annan prinsessa borsta håret, i samma spegel. Inte kunde det väl vara så, i hennes spegel? För säkerhets skulle ropade hon lite försiktigt ”Hallå!”, prinsessan i spegeln svarade ”Hej!”

Alfhild blev först rädd och tittade bort, men det gjorde inte prinsessan i spegeln som frågade ”Vad heter du?”

Alfhild svarade med sitt namn och att hon var prinsessa i det lilla, lilla landet. Prinsessan i spegeln sa att det var ett väldigt vackert namn och att hon hette Trud och också var en prinsessa i ett litet, litet land. Trud var också alldeles ensam liksom Alfhild.

Alfhild och Trud blev snabbt bästa vänner och de pratade varje dag genom spegeln. De visade varandra sina vackra prinsessklänningar och sjöng för varandra. Så en dag frågade Trud om Alfhild ville hälsa på henne i hennes lilla, lilla land. ”Men det går väl inte, hur ska jag komma genom spegeln?”, frågade Alfhild lite ledset. ”Titta här!”, sa Trud och sträckte armen rätt genom spegeln. Alfhild tog Truds hand gick genom spegeln till Truds land.

Trud visade Alfhild sitt land och Alfhild såg att allting såg likadant ut som hos henne. Fast tvärt om. Till och med människorna och djuren var likadana, fast spegelvända. De lekte hela dagarna, hittade på hyss i slottet, sprang runt i skogen, satt vakna hela nätterna och pratade om stjärnorna. De hade aldrig varit så glada och ingen av dem behövde vara ensam mer.

Så en morgon när de satt på Truds rum och borstade varandras långa, långa hår, som de brukade göra varje morgon innan det blev innan det blev dag, så kom Truds far, kungen, och tog Trud i handen och sade: ”Nu behöver du inte vara ensam längre, jag och mor har hittat en prins åt dig och han lovar att ni kommer att bli lyckliga tillsammans hela livet. Och ni ska få ärva hela kungariket så ni kommer att bli rika!”

Alfhild, som hade hört vad kungen sagt, blev alldeles förskräckt, vad skulle hände nu med hennes vän? Kungen vände sig till Alfhild och berättade att de kunde ju inte alltid vara vänner så här, Trud måste bli lycklig och rik, för att det är en prinsessas uppgift! Nästa dag ska Trud giftas bort med prinsen.

Hela dagen satt Alfhild och Trud och höll om varandra och önskade att det aldrig skulle bli nästa dag. Trud sa ”Om du tittar i spegeln på kvällen så sitter jag där, framför dig. Och jag ska sitta där och titta på dig, och så länge vi sitter där och ser på varandra så kommer det aldrig att bli natt och vi kommer aldrig att förlora varandra.”

Det var dags för Alfhild att gå igenom spegeln igen till sin värld. En sista gång drog hon handen genom Truds långa, långa hår, sen klev hon genom spegeln, tillbaka till sin värld. Hon vände sig genast om och såg genom spegeln, där Trud sakta försvann bort, till slut såg hon bara sig egen spegelbild. På kvällen när hon satt sig ner för att borsta sitt långa, långa hår väntade hon på att Trud skulle komma tillbaka.

Hon ser på sin spegelbild, borstar sitt långa, långa hår och väntar på sin prinsessa med sitt långa, långa hår från landet som skulle vara tvärt om. Och den långa, långa kvällen blir aldrig natt.

Etiketterad som: Prinsessor, Sagor + Arkiverad i: Ord