Jag hade en sådan där lång, episk dröm i natt. Jag vaknade vid femtiden och drömde den och när jag vaknade igen vid på sex och nio så hade jag fortfarande samma dröm. En sådan där dröm som utvecklas allt mer så länge man låter den fortsätta, inte tar slut och låter en ny börja om man somnar om utan lever vidare.

Jag hade en familj, bestående av en partner och två barn. En dag kom underliga plan flygandes följda av militärflyg. Strider utbröt. Det var utomjordingar som attackerade. Men i stället för att fokusera på striderna och utomjordingarna i sig som det klassiska upplägget så handlade drömmen om mig och min familj, och alla andra som flydde undan striderna.

Det låter otrevligt. Och det var det ibland, när man var tvungen att lämna ett hem. Men i det stora hela var det bara spännande, lärorikt och väldigt kul. Vi plundrade butiker längs vägen, hittade nya tillfälliga hem, gårdar, hus, slott, allt häftigt man velat bo i fick man nu tillfället att ockupera.

Men det mest spännande var sammanhållningen i familjen, kärleken och omtanken. Dispyterna och utvecklingen. Och alla människor omkring som blev som en enhet, en grupp.

Vid ett tillfället blev vi överfallna av huliganer, läskiga sådana. Vid togs tillfånga och fick stå längs vägen. Vi var livrädda, jag var livrädd. Men så hörde vi musik, trummor och sånger. Så kom ett enormt karnevalståg av huliganer, med orangea och svarta ballonger, röd och grön kroppsfärg, firandes och stojandes. Det var det som huliganerna ville att vi skulle se. Deras sätt att bjuda in. Och det var hur kul som helst. Vi firade, åt, dansade och drack.

Medan ungarna festade med huliganungar så tog jag och min partner en sväng runt staden, och såg en polis (den fanns några sådana här och där, några slags självutnämnda Judge Dredd-typer men som inte vågade göra något eftersom de var så helt i underläge, alla andra var och slogs med utomjordingarna) lämna sin bil. En superflashig sportbil. Vi stal bilen, och körde runt som idioter, kära idioter. Trånga gränder, motorvägar, genom köpcentrum och över ängar. Vi var tokiga, och så lyckliga.

Etiketterad som: Drömmar, Hjärnan + Arkiverad i: Personligt