Det är så mycket jag inte förstår här i världen. Det gör mig ofta orolig, bristen på vetskap och insyn. En del tar det som brist på förtroende till dem eller någon form av sjuka. Men, nej. Så är det inte. Möjligtvis brist på förtroende till mig själv. Jag blir nervös, nojar mig och går till excess för att bekräfta det som jag egentligen redan vet, inte borde veta eller helt enkelt inte har med att göra.

Det stör mig själv minst lika mycket som för eventuellt drabbade. Och jag hatar det. Vilket i sin tur leder till ännu mindre förtroende till mig själv.

Det mesta beror nog på min hjärnas autobahn. Det är en motorväg med oändligt antal filer, som inte leder någonstans men som jagas av langoljärer. Vägen äts upp allt eftersom tiden går och jag måste hela tiden hålla tempot. Annars dör jag. Och tempot är snabbt. Electronic body music på syra. Dunkdunkdunk med 350 taktslag per minut.

Jag ligger alltid mil framför mig själv, dig och oss. Och eftersom jag ligger så långt framme så stämmer uppfattningen givetvis inte med verkligheten. Och det är då det kommer. Jag måste kolla av, rekognisera, se mig om för att se att verkligheten stämmer överens med vägen. Det borde vara tvärt om, vägen läggs utmed verkligheten. Men eftersom vägen är lagd för länge sen går inte det. Och om verkligheten inte skulle stämma överens med vägen blir det tvära kast. Prästens lilla kråka åker ner i diket.

Och får stora besvär att ta sig upp. Chockad, blåslagen och desorienterad. Blir desillusionerad. Och det är rädslan för detta som orsakar nojan, osäkerheten och sökandet efter bekräftelsen.

Jag vet att det är fel. Att det skadar mer än hjälper. Att det är besvärande för andra. Jag försöker dra i handbromsen och vänta in. Men langoljärerna jagar, och jag kör för livet.

Dagens låt: Laurie Anderson - Speak My Language (Spotify)

Etiketterad som: Hjärnan + Arkiverad i: Personligt