En snedvriden kulturindustri
Jag började inte skriva för att jag ville bli rik. Jag började skriva för att jag ville bli läst.
Så sa Paulo Coelho i en interjuv i Kulturnyheterna i går. Och det måste jag säga är det vettigaste inlägget i debatten kring domen mot The Pirate Bay. Till skillnad från Dick Harrison och en del andra verkar Coelho ha ett syfte med sina verk. Ett syfte som inte går ut på att köpa en ny bil och flådig villa, utan att nå ut med sina tankar och idéer. Det är ett hedervärt syfte idag då kulturen mest verkar handla om att omsätta pengar snarare än att bidra till utveckling av och fördjupning i vårat samhälle.
Att Harrison är historiker tycker jag gör saken ännu värre. Vad tänkte han när han läste historia, att han vill lyfta fram sina tankar och utbilda oss eller att bli rik på andras verk? Det skulle jag vilja veta.
Det hela är symtomatiskt med dagens kulturliv och debatter kring dess finansiering. SVT producerar allt färre dramaproduktioner och kulturvärldens del av skattepengarna är inte alls självklar i politikens rum. I stället handlar det om storproduktioner från mastodontbolag och intäktssäkring. Jag skulle vilja jämföra det med en hemlagad middag med tända ljus och gott sällskap mot en slabbig, massproducerad hamburgare inslagen i papper på McDonalds.
Vilken kvalitét är det vi efterfrågar och köper? Vilken är det vi inte vill betala för och laddar ner i stället?
Jag kan dra paraleller till mig själv i den här frågan. Jag har haft tankar att vilja jobba med film och fotografi. Mina tankar då är att jag har ett budskap som jag vill nå ut med, i mitt fall kanske att göra det osynliga synligt och låta människor uppleva saker som annars går omärkta. Att jag skulle bli rik på det har aldrig slagit mig. Visst vill jag ta betalt i de fallen någon ber mig dokumentera någon specifikt för deras räkning, eller om jag säljer en utskrift eller ett flådigt inramat exemplar under en visning. Men sen om någon kopierar detta och sprider på nätet för att de tyckte att det var en häftig bild blir jag bara glad för. Kanske kan jag vilja att mitt namn ska följa med, men är den bra nog brukar det göras ändå, och förhoppningsvis har jag en stil som gör att folk känner igen mitt arbete. Betalt för tjänsten jag gjorde åt någon har jag ju redan fått. Om det sen innebär att jag måste köra tunneltåg resten av livet parallelt med min kulturgärning så är jag glad ändå, jag får ut mitt budskap och det var ju det jag ville från början.
Vi har i mina ögon en ohälsosam syn på kultur och produktionen av den. Vi frossar i billiga floskler som säljs som guldtackor. Och vi har därför själva satt oss i den situation vi befinner oss i idag. Med en dom mot The Pirate Bay genom inflytande på vårat rättsystem av näringslivet, och ett utarmat marginaliserat kulturliv som kämpar om de få kronor vi vill ge dem från vår gemensamma plånbok som omöjligt kan konkurera med de företag som vi gladligen betalar hundratals kronor till för 2 timmars repris av de senaste 20 årens filmhistoria.
Det finns alternativ som kämpar mot strömmen. Husgudarna Einstürzende Neubauten drev ett projekt där fans fick betala några kronor för att få ta del av, och även påverka, bandets utveckling. I gengäld fick man tillgång till ett projekt som aldrig hade kunnat producerats utan fansens hjälp, och som var långt ifrån någon massproducerad hamburgare, det blev nyskapande till och med för Einstürzende Neubauten, vilket var själva meningen.
Sen ett tag tillbaka har jag rannsakat mig själv och funderat på vad jag vill ha. Numer laddar jag ner det skräp som jag trots allt finner någon slags njutning av att ligga och glo på när jag inte har bättre saker för mig, som att slabba i mig något äckligt på vägen hem från krogen. Och betalar för upplevelser, tankar och ljud som sätter sig i själen, som diamanter i denna stora soptipp som vi kallar för kultur.
Etiketterad som: Kultur, Media, Näringslivet, Paulo Coelho, The Pirate Bay + Arkiverad i: Filosofi, Musik, Nöje, Politik, Raljerande
Tyvärr minns jag inte källan, men…
…var inte Dick Harrison en av dem som fick kritik för att tillrättalägga historien till fördel för en bra berättelse?
Om så var fallet, och det låg någonting i kritiken, kanske frågan om syftet inte är så svårbesvarad…
Hej, välskriven blogg här!
Däremot inte så genomtänkt, tycker jag.
Du klagar på “snedvridenhet? Paul Coelho som vettig representant för upphovsmännen? Det är ju skrattretande att en ekonomiskt oberoende författare ska tillåtas förklara hur oväsentligt det är att tjäna pengar på sin verksamhet.
Hur många personer på denna jord tror du är beredda att avstå lön för sitt yrke? Coelho visade också sitt arroganta förakt för andra genom att inte svara på frågan som ställdes honom, nämligen: “Du har ju inga problem med försörjningen, vad tycker du om dem som kämpar för sin överlevnad?” Varpå han svarade: “Jag började inte skriva för att jag ville bli rik. Jag började skriva för att jag ville bli läst.”
Som om han vore ensam om det. Vilken skillnad är det inte mellan att vilja kunna försörja sig och sin familj och att till varje pris vilja bli rik? Coelho må vara en stor begåvning (75 miljoner sålda böcker och otaliga utmärkelser och priser) men han är inte ensam om att vilja bli läst i f¨örsta hand.
Denne man som moralförebild kan också ifrågasättas om man vet något om hans bana: Jesuitskola, rebellisk ungdom, äkta hippie (med allt vad det innebar), troende katolik igen osv. Inget fel i detta men han, som bytt livstil och livsåskådning titt som tätt och som är ytterst förmögen ska akta sig att predika idealism och fattigdom för andra som haft mindre framgång än honom själv.
Ja, detta säger något om din tragiska inställning till upphovsrätt. Visst får man tycka att ens hobbyfoton å annat inte är så mycket värt och att andra kan få ta mer eller mindre fritt av det. Men varifrån tar du rätten att pracka på denna idealism för dem som bryr sig och för vilka det är deras levebröd? Du lever väl själv på pengar som kommer nånstans ifrån, eller hur? Man blir ledsen av en sådan inställning.
Dessutom skriver du att du skulle velat jobba med film och foto. Ärligt talat, vad föll det på? Kan det ha varit så att det är svårt att leva utan inkomst, kanske? Min poäng är att kulturaktivitet som amatör och den idealitet man då kan ställa upp med inte är jämförbar med den stora massan yrkesmässiga kulturarbetare som varken är amatörer eller miljardärer. Det är här fildelarförsvararna har en blind fläck: de ser bara de rikaste upphovsmännen och bolagen som i deras ögon inte behöver mer pengar. De ser också amatörerna som ställer upp gratis (därför att de har annan inkomst) och inte heller behöver pengar. Denna blindhet är både pinsam och farlig. Tala gärna om för mig hur vi vanliga upphovsmän ska förhålla sig till dem som vill ha våra verk, men bara under förutsättning att det är gratis…
Musikern:
Först och främst så är det just inställningen att ha kreativt arbete som yrke som jag i mitt inlägg vänder mig emot, om du läser inlägget ordentligt. Man tar för givet att konst är något man per automatik kan leva på, och har rätt att leva på. Konst är en utrycksform av människors känslor, tankar och ideal. Att konsumera detta likt vilken vara som helst skapar en urholkning i begreppen kultur och konst. Jämför med den debatt vi har idag om konstpengar, vad som är konst och på vilket sätt konsten har rätt att finnas i livsrummet.
Jag har eller inte bedömt Coelho som person, utan hans inlägg i debatten. Att han kanske är ekonomiskt oberoende är kul för honom, verkligen, jag tänker inte missunna honom det trots att jag är tveksam till mångas romantisering av det. Vad han säger och gör är en annan sak. Och moralförebilder har jag inga jämte mig själv, så jag vet inte vad du får det ifrån.
För det tredje så har min vilja inom foto och film inte fallit, inte på något sätt. Däremot är jag fortfarande ung och vet inte riktigt vad jag vill satsa på, jag vet inte hur du kan läsa in att det är svårt att leva utan inkomst på det. Du verkar förutsätta att du vet hur jag lever och tänker, det är konstig utgångspunkt särskilt om du har läst min inlägg.
Man bör förhålla sig till de som vill ha ens verk gratis som man föhåller sig till alla man kan tänkas vilja vända sig till. Men jag kan inte tala om för dig hur du ska förhålla dig dem, eftersom du utgår från en grundsyn om konst och kultur som jag inte delar.
Ponera att du skulle ta alla pengar du lägger ner på cd-skivor, dvd-filmer, biobesök och böcker och placera detta i en skattemodell som delas av de som behöver pengar för att utöva sin konst. Då börjar vi närma oss dit jag skulle vilja komma.
Det handlar om en förändrad, eller snarare återgång till en, syn på konsten som ett uttryck snarare än en produkt.
Det du beskriver låter som kommunism och jag har en nära insyn i hur det (inte) fungerade i Sovjetunionen med ett ernormt mått av hyckleri just inom musiken där det inte skulle tjänas några pengar. Konst-och musikutövning på en högre nivå går hand i hand med den ekonomi som skapas av arbetet. Du har en föraktfull inställning till upphovsmännens rätt till det de skapat. Ofta var ändå moroten att få en förtjänst för mödan viktig för att något skulle skapas överhuvudtaget. Detta tycker vi är sjävklart när det gäller produktutveckling inom industrin till exempel. Du tycks ha en romantisk inställning om hur man skall leva som skapande konstnär, där du, underförstått, verkar tro att du är relativt ensam om att vilja uttrycka någonting djupt och mänskligt bortvänt från den egoistiska vinningen. Detta är naivt och ett hån mot de som redan är i den verklighet som du bara går och funderar på.
Musikern:
Nu tycker jag att du är lite väl snabb att döma mig. Om du tänker ett steg längre och ser förbi dina egna fördomar om andra människor så kanske man kan föra en vettig diskussion. Men att säga at jag hånar, har en föraktfull syn, förespråkar kommunism och så vidare visar mest hur lite du är inställd på att läsa, ta in och diskutera. Jag kan inte bemöta ditt inlägg eftersom du läser in saker du stör dig på för att sen nedvärdera mig. Om du har något intressant att tillföra så är det en sak, men just nu går det bara rundgång.
Jag är ledsen att du inte ser att jag inte bara tagit ett steg vidare utan flera. Jag har förvisso tagit in det du skrivit och jag försöker beskriva min uppfattning om vad det innebär i praktiken. Jag råkar befinna mig mitt i verkligheten där dagens rättsbeslut har en direkt påverkan på mitt liv och levebröd. Synd att du ser kritik mot din (skrala) argumentering som angrepp mot din person, vilket är helt fel. Jag tycker att du verkar undvika saklig framställning. Läs gärna vår debatt en gång till så får du se!
För övrigt (off topic och i all vänlighet): har du funderat på att byta från vit text på mörk botten till det motsatta? Jag är nog inte den enda som får ont i ögonen av att skriva och läsa här…
Musikern:
Jag vet inte hur du kan få det till att säga att jag hånar, föraktar och så vidare utan att egentligen kommentera just mina sakliga framställnignar som du säger saknar att det är att ta flera steg och föra en vettig diskussion.
Du kan ju inte ens frånsäga dig angrepp utan att använd angrepp:
“Synd att du ser kritik mot din (skrala) argumentering som angrepp mot din person, vilket är helt fel”
Jag har en utgångspunkt att alltid förutsätta att jag säkert har fel, men för att kunna bemöta något så krävs det ju att någon kommer med sakliga kommenterer som anknyter till något jag faktiskt har sagt, det gör ju inte du.