Först lite bakgrundsfakta; för ungefär 10 år sen var jag mycket aktiv i den autonoma vänstern. Det var en fantastisk tid med många goda vänner. Jag hade en fling med en tjej, vi kallar henne för M. Det slutade dock inte alls bra med den relationen, vi har inte pratat mer sen dess, bara kastat lite onda blickar på olika demonstrationer, och när vi har mötts vid tunnelbanan eftersom vi numer bor i samma område. Nåväl, till drömmen.

Det är årets första maj. Jag stötte ihop med M. Av någon anledning börjar vi hänga med varandra, vi får för oss att återuppliva lite aktiviteter vi sysslade med förr. En av dessa var fasadklättring, takspring och inbrott. Så vi for omkring på söders tak och sysslade med allehanda illdåd. Vi kom fram till ett hus (här slutar alla verklighetsbaserade händelser) som vi brukade ta oss in i, och vi fick för oss att ta oss in i igen för gamla minnens skull, och in tog vi oss.

Vi smög omkring och snokade. Vi visste att det var någon hemma, enligt drömmen så var det alltid någon hemma även på den gamla tiden, och det var väl det som gjorde det så spännande. Vi hörde hur en dörr öppnades och vi försökte gömma oss. Det gick dock inte så väl. Vi blev hittade av tanten som bodde där. Men i stället för hysteriskt tumult så utbrast hon: “Det är ju ni!”

Det visade sig att hon hade iaktagigt oss första gångerna vi härjade där och tyckte att vi verkade spännande och engagerade ungdomar. Hon tog med oss upp till vinden och för mig visade hon en McDonalds man hade byggt ute på en brygga på vattnet utanför. Hon undrade vad jag tyckte om tilltaget. Jag tyckte att det var synd att de hade förstört en så fin brygga med ett så fint läge. Hon höll med.

Hon visade oss runt lite i det lilla huset som visade sig vara väldigt stort. Det hade en jättestor vind och flera tomma lägenheter. Hon berättade att vi kunde få hålla till här om vi ville, kanske som ett kollektiv. Hon varnade dock för att det bodde vilda djur överallt som kunde vara lite besvärliga. Vi är ju veganer och djurvänner, tänkte vi, och vi kan säkert handskas med dem, de kan ju få egna lägenheter om de vill.

Så sagt och gjort, vi drog dit alla vänner och bekanta, både från dåtiden och nutiden. Men det dröjde inte länge fören stämningen började bli jobbig. M började pika mig för att hon hade tyckt att jag var feg när vi skulle ta oss in i huset, fast jag inte var det. Vi bråkade. Dessutom började alla djur visa sig och bet och trakasserade människorna. Det var enligt uppgifter en katt med både svans fram och bak som var helt tokig, men även fler djur. De flesta var tydligen galna sällskapsdjur blandade med lite vilt som fåglar och rådjur.

Jag inledde en romans med en nutida vän, som vi kallar för S, och vi hade vårat tillhåll i en skrubb på vinden. En natt stöter vi på en katt, inte svanskatten utan en annan. Efter mycket rabalder lyckades vi tämja katten lite. Katten berättar för oss att alla djur är sådana djur som blivit utslängda eller vanvårdade, jagade och trakasserade. Svanskatten till exempel, hade inte alls två svansar utan den främre svansen var helt enkelt vanvårdad päls som hade tovat ihop sig till en lång korv som såg ut som en svans, och han hade dessutom både ADHD och grava psykotiska drag.

Vi tyckte oerhört synd om djuren, men var samtidigt lite fascinerade över denna allians de hade bildat inbördes. Jag och S fick för oss att alliera oss med djuren och starta en lobbygrupp för utsatta djur i samhället. Hon och jag tillsammans med den halvtama katten, ADHD-katten och ett par djur och någon människa till skapade styrelsen för denna grupp. Vi sammankallade alla djur och människor i huset till en presskonferens där vi skulle offentliggöra gruppen.

Invånarna var dock svårflörtade. Några i gruppen hade hittat en massa sportkläder, som baseboll- och fotbollskläder, och drog igång någon slags cheerleadingperformance till levande musik. Det var helt sanslöst. Men publiken verkade köpa det och stämningen började bli bättre och ett samarbete tycktes inte omöjligt. Men så fick ADHD-katten ett utbrott och började skrika rätt ut och slå omkring sig som en dåre.

Jag bad honom sätta sig ner och räkna sina fickpengar, bestående av 3 stycken mynt, i stället. Det funkade i någon minut, sen började han skrika att det var tråkigt att räkna samma, jävla mynt om och om hela tiden. Den halvtama katten började då slumpvis lägga till och dra bort mynt ur sig egen ficka så att det hela tiden blev olika summa. ADHD-katten antydde att det var lite jobbigt, men det funkade. Efter ett tag började han gilla det och när han satt och räknade sina mynt om och om igen blev han gradvis gladare, och lugn. På så sätt lyckades vi få bort det som verkade jobbigt med en allians mellan förvildade djur och människor. Och lobbygruppen verkade kunna bli verklighet.

Där vaknade jag.

Etiketterad som: ADHD, Djur, Drömmar, Första maj, Hjärnan + Arkiverad i: Personligt