Jag vaknar av att någon försöker klättra in genom fönstret. En vilt främmande kille. Jag springer ut i köket och hämtar mobilen, men kommer inte på om 112 eller 114 14 är lämpligast att ringa. Jag bestämmer mig efter en del klurande att 114 14 är bäst, han har ju trots allt inte tagit sig in än. Jag gör försök på försök att knappa in rätt siffror medan han gör nya försök att komma upp. Under tiden kommer jag underfund med att det är ett gäng som är kompisar med grannen ovanför som håller på och ska hälsa på grannen fönstervägen, varav en tyckte att det vore skitkul att hälsa på mig på vägen.

Jag ger till slut upp försöken med att ringa 114 14, det är för många siffror, det går inte. Jag ska precis börja slå 112 när telefonen ringer. Ett okänt nummer. Jag svarar. En förvirrad röst börjar på en gång mala på något om billiga hemsidor och något slags vidarförsäljningssystem. Jag blir helt ställd, hur vågar de ringa när jag håller på att bli rånmördad?!

Efter att ha lyckats lägga på telefonen efter mycket om och men upptäcker jag att fasadklättraren har gett upp, det är gryning och jag har glömt tvätten! Som en tok springer jag ut i det leriga buskaget utanför, för där står självklart tvättmaskinen. På vägen möter jag en vilsen man i rullstoll, vi ler lite tafatt mot varandra. Jag slänger en famn med smutstvätt på den leriga marken medan jag lastar in en annan. Samtidigt så ser jag suspekta människor stryka omkring bland husen. De har gråsvarta kostymer, hatt och maskingevär. Stora, dyra svarta bilar står parkerade lite längre bort. Jag tycker att det börjar bli lite obehagligt och tänker att jag nog ska använda tvättmaskinen inomhus i stället.

På vägen tillbaka till huset och tvättstugan i källaren springer jag helt plötsligt in i en stor, väldig man med gråsvart kostym, hatt och blanka skor. Men i stället för maskingevär har en gigantisk cigarr i handen. “Var det du som sjöng?” frågade han. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade ju inte sjungit, jag sjunger ju så förskräckligt och tänk om han och hans hejdukar hade störts av sången. Jag stammar ur mig ett nekande svar men innan jag hunnit få ur mig alla bokstäver så börjar han skrocka om att det var ju klart att det var jag, och så vackert det var sen! Nu hade han bestämt sig, jag var alldeles för vacker för att släppa och jag skulle bli hans fru.

Lättad över att inte bli avrättad men samtidigt lite besvärad av giftasplanerna så lyckas jag efter löfte om att komma ut igen lite senare få gå hem och fortsätta med tvätten.

Under hela den här tiden från det jag har börjat med tvätten så har telefonen ringt konstant. Det är samma nummer som tidigare med bara någon siffra annorlunda. En vän kommer på besök och berättar att hon har nästan jobbat för de där, det är ett riktigt lurendrejeriföretag, om man köper deras dåliga hemsidor så godkänner man att de startar telemarketingverksamhet i ens källare. Vi kommer överens om att vi ska sätta dit dem en gång för alla, detta måste ju vara olagligt. Genom att jag ska tacka ja till ett erbjudande låter jag dem starta verksamhet i min källare och när de är väl på plats så ringer jag polisen, det kan ej misslyckas!

Sen är jag ensam hemma igen. Medan jag sitter och läser så hör jag röster i köket. Jag får panik. Någon har tagit sig in och sitter och fikar i mitt kök. Jag försöker smyga mig ut, men precis när jag ska passera dörrposten så obemärkt jag bara kan så ringer telefonen igen, sabla telefonförsäljare!

“Jag ska inte ha nått!” skriker jag i luren samtidigt som mina oinbjudna gäster hajar till vilket jag märker och slänger på luren. Det visare sig att personerna i mitt kök är i full färd med att starta upp en telemarketingverksamhet där och måla mina väggar limegröna. Med mycket buller och bång lyckas jag att slänga ut dem genom köksfönstret. Nu ringer det igen. En till telefonförsäljare! Hög av adrenalin skäller jag ut honom för noter. Han blir alldeles darrig på rösten och undrar vad jag tar mig till egentligen. Jag förklarar vad jag tycker om honom och han blir alldeles knäckt, efter en stund kommer vi överens om att jag hatar honom och vi lägger på.

Tvätten. Jag har glömt tvätten igen! Jag springer ut i det leriga buskaget igen, sliter ut kläderna ur maskinen och lägger dem på bästa plats, den leriga marken. Då kommer jag på att jag bytte till tvättmaskinen inomhus sist. Samtidigt kommer jag på vad jag lovat maffiamännen, men lyckligtvis ser jag inte till dem. Jag smyger tillbaka mot huset och tar källarvägen till tvättstugan, för säkerhetsskull, mån om att inte bli upptäckt av vare sig maffiamän eller grannar vars tvätt jag slängt ut i leran. På vägen in möter jag mannen i rullstol igen, jag håller upp dörren åt honom och han blir alldeles generad och tackar så hemskt mycket.

Nu hör jag samma röster som jag hörde i köket. Nedran, de har startar sin verksamhet i källaren i stället! Jag smyger förbi, framgångsrikt denna  gång, och tar hissen upp till min lägenhet igen. Väl där har mina kompisar kommit. Vi ska titta på zombiefilm och äta chips. Men, chipsen som jag trodde hade kvar har de suspekta telemarketingmänniskorna ätit upp!

Vi kämpar oss genom den regniga stormen till den lilla jourlivsen, men det visar sig att den bara under dagen har byggts om till en liten kiosk och bara har lotter och tuggumin numer. Men jag kommer på den briljanta idén att vi går till macken i stället. Längs Hornsgatan kämpar vi i forsande regn och stormbyar. Samtidigt ringer min telefon igen. Det är telefonförsäljaren som jag skällde ut tidigare.

Medan vi tar oss fram i stormen, mina kompisar och jag, så berättar telefonföräsäljaren att han var så hemskt ledsen över att ha stört mig, att han halvt ironiskiskt och halvt på allvar menade att han var en hemsk människa och jag hade fullkomligt rätt. Jag börjar tycka lite synd om honom, det var ju inte så jag menade riktigt. Vi börjar prata lite, om vad vi ska göra under kvällen och jag tycker att han verkar riktigt trevlig. Samtidigt tänker jag att har jag tur så kan jag kanske få en bra deal på en sjysst bärbar dator med inbyggd fåtölj och mugghållare. Samtalet slutar med att jag bjuder över honom till zombiekvällen och det verkar kunna bli en trevlig kväll ändå, med både nya och gamla vänner.

Men det framgick aldrig om vi någonsin fick tag i några chips…

Etiketterad som: Drömmar + Arkiverad i: Bra saker, Humor, Personligt