Jag har ju lovat att göra något. Måla kanske. Eller skulptera något kanske. Jag far nedför backen med cykeln. Hjulen håller på att lossna, och ventilen på framdäcket kommer att gå sönder när som helst, men jag tänker att det håller. Det måste hålla.

Jag kommer ner till Bea, ICA, där går ventilen sönder.  Den liksom slits av från däcket. Men Bea har säkert något, tänker jag. Jag far omkring och letar men hittar inget, det är för stort och det kommer att ta hela natten. Jag måste ta mig till Globen ändå, eller ännu hellre in till stan. Jag börjar gå men inser snart att det är ett rätt fåfängt försök, särskilt när jag släpar på cykeln.

Jag ringer, säger att jag blir sen, att det går åt helvete men att jag gör mitt bästa. Jag går tillbaka mot tunnelbanestationen. Jag stannar till vid grillen för att köpa en Red Bull innan jag lagar cykeln. Mannen på grillen skrattar åt mig, säger att jag är den enda i stan som köper den här storleken av Red Bull. Jag skrattar tillbaka lite nervöst och säger att jag gillar den här storleken.

Med en trasig cykel vars ekrar nu har börjat lossna från framhjulet snubblar jag in i biljetthallen. Det är fullt med folk. De vanliga, och så en samling människor som tycks ha varit på teater. De är lite rikare, lite finare, mycket snobbigare och drygare. Jag försöker klämma in min cykel bakom en bänk och killen som sitter där blir besvärad, men efter lite trixande får jag in den för att sen ångra mig och ta ut den igen och börja trixa in den bakom en annan bänk. Även här får jag in den efter att ha stört de som sitter där och dragit till mig folksamlingens uppmärksamhet. Jag hukar mig ner och börjar mecka med framhjulet medan jag väntar på tåget. Folksamlingen tröttnar snabbt att stirra på mig och fortsätter sina samtal, förutom när jag luftar däcket lite så att det smäller i hela biljetthallen så lyckas de att inte stirra allt för mycket på mig.

En kvinna i min ålder, kanske lite yngre, pratar med en äldre kvinna, kanske hennes mamma, eller moster. De pratar om vad den yngra ska göra, livnära sig av. Den yngre berättar att två av hennes kompisar kör tåg och det går rätt bra. Den äldre skrattar, ja, de kan ju inte tjäna så mycket men det är ju bra att såna där ska ha jobb också. Den yngre berättar att kompisarna är piratpartister, studerande läkare och tycker att det är ett bra extrajobb att köra tåg. Den äldre skrockar igen och säger att det är bra att de som är lite dummare också har jobb, då kan de ju köra iväg tåget själva sen efter att de har klottrat det.

Nu kommer tåget mot stan. Folksamlingen väller upp mot plattformen. Jag velar, ska jag laga färdigt cykeln eller ta det här tåget? Efter en stund kommer jag på att jag faktiskt har lovat, lovat att göra något. Så jag springer upp, i trapporna hör jag dörrarna stängas och hoppas att föraren ska se mig och känna igen mig och vänta. Men det är för sent, ett så fåfängt försök. Medan jag står och tittar på tåget när det rullar i väg ser jag att det är klottrat. Jag suckar, tänker att det är en dag i morgon också. Dessutom är det redan så sent, tjugo över nio visar klockan på plattformen och det är ändå inget som har öppet såhär dags. Jag får försöka igen i morgon, tänker jag, och går ner till min trasiga cykel.

Etiketterad som: Drömmar, Tågresor + Arkiverad i: Personligt