Veckans kläder ligger i drivor, jag sitter i gamla byxor från Konsum och en tröja från Arvika -99 för att jag inte har något annat rent och ska tvätta i morgon, det ligger påsar på hallgolvet vars innehåll av prideprylar ramlat ut och blivit bitvis utsparkade i köket som inte har rörts på över en vecka, annat än ett och annat glas med kvarblivna slattar av Resorb och en halvtom påse med sega chips. Datorn står och kopierar hundratals bilder av allt från flaggor och grus till volontärer och b-kändisar. Jag har träningsvärk på ställen jag inte visste att man kunde ha träningsvärk, och allt är spöklikt stilla, som ett hotellrum där ingen egentligen bor och jag försöker bota tystnaden med musik men ingen musik känns rätt. Det går liksom inte att ersätta.

Jag försöker bestämma mig för var jag ska sätta upp min stora flagga.

Mitt tionde Stockholm Pride. Årets festival har onekligen varit den bästa. Inte för artisterna, inte för några särskilda seminarier eller events. Inte enbart för budskapet. Den bästa i upplevelse. Jag har genom åren av olika festivaler, Pride eller andra, lärt mig att det spelar ingen roll vilka som spelar eller vilka fester man går på. Och i år har det  på något sätt bevisats. Livet och andra människor är så förvirrande ibland, så svårt och så svåra att förstå, men just nu känner jag att jag älskar det, inte frustreras eller nedslås. Mer något av, tja, en slöja av förnöjsamhet, och ro. Och en obekskrivlig kärlek till människorna som finns, som är på riktigt, som inte bara är en del av den gråa massan.

Etiketterad som: Bilder, Fest, HBT, Känslor, Pride, Vänner + Arkiverad i: Bra saker, Filosofi, Kärlek, Personligt, Pride