Mitt hem är invaderat. Invaderat av damm, byggare och kyla. Och en krypande, nervnedbrytande stress. Det är hål i väggen och badrummet är ett hål. Jag kan inte slappna av när jag är där, jag förväntar mig att någon ska komma instormandes med rör, slagborr och hinkar med betong. Även om det är mitt i natten.

Det ska planeras, struktureras, organiseras och krävas. Jag ska kräva, det krävs av mig. Att jag ska kräva att det krävs att man kräver av mig att jag krävs, jag kvävs. Jag trivs väldigt bra där jag är nu, som inte är i det så kallade hemmet, och som är just nu. Jag vill bara sitta här under min korkek och lukta på blommorna. Och det tänker jag göra, det gör jag. I alla fall tills vidare. Sen får det gå som det går med allt det andra, huvudsaken är att blomman är kvar. Det viktiga är det här som är, inte det som ska göras i någon abstrakt framtid som endast tjänar till att några papper ska vara ifyllda och stämplade. Om det blir så, ifyllt och stämplat, så är det bra. Men jag vägrar se det som ett ändamål med livet. Arbetet för närvarande är förvisso föga stimulerande, men det går över, arbetet. Och det, den, andra i livet gör det, och så mycket annat, minst sagt uthärdligt. Jag är. Och jag älskar.

Jag har ett öknamn. Ett öknamn som gör ont. Jag hade glömt bort det, hur det är och hur det var. Jag gör det ibland. Men det är sällan sådana saker tycks låtas förbli glömda och förpassade till dammet. Byggdammet.

Etiketterad som: Hjärnan, Känslor, Stambyte + Arkiverad i: Bra saker, Filosofi, Kärlek, Personligt