Ja, hösten är nog min favoritårstid. Nog för att jag älskar våren och försommaren när insekterna vaknar men hösten är nog den som ger mest för själen. Jag gillar att se när alla människor lämnar all stress kring semestrar och alla måsten och sjunker in i en slags sakta höstlunk, anything-goes-lunken. Om de stannade nu, såg upp och tog ett djupt andetag skulle de upptäcka så mycket, om sig själva och allt annat. Jag gillar kaffedoften som läcker från husen och blåsten som förstör min frisyr. Jag gillar det gula ljuset som är som ett kamerafilter över hela världen.

Jag läste i någon damtidning att man skulle förverkliga sig själv, annars är man en torftig människa. Förverkliga innebar då kort och gott att resa till alla såna där moderna resmål, skaffa en hip utbildning och köpa en flådig miljöbil. Jag tycker att torftig låter bättre då, torftig som en skogsmulle som sitter i kofta och mössa under ett träd och kokar te på lingonblad och räknar spindlar. Eller på vilket annat sätt vara sig själv ta till vara på det man har. Eller vad som helst som inte innebär “förverkligande” enligt ovanstående.

Etiketterad som: Amelia, Framtiden, Färg, Höst, Känslor + Arkiverad i: Bra saker, Filosofi, Mode, Personligt