Varför politik är så tråkigt
Det pratas så mycket om Sverigedemokraterna nu. Man diskuterar mest partiernas problem och taktiker att bemöta, eller inte bemöta, dem. Men är inte partiernas största problem att de uppenbarligen finns folk som röstar på Sverigedemokraterna snarare än att de tar plats i det offentliga utrymmet?
De tar plats för att de vill synas, de vill synas för att de vet att det finns de som lyssnar. Och varför finns det de som lyssnar?
Kan det vara för att, i de flesta fall borgerliga men inte uteslutande, etablerade partier sen flera år tillbaka har drivit en kampanj mot invanmdring generellt och mot muslimer i synnerhet? Språkkrav, slöjdiskussioner, arbetskraftsinvandring och andra ämnen har stötts och blötts i media och på kongresser. Det är inte så svårt att se att en del utspel faktiskt skapar en rädsla mot “dem”, som tar våra jobb och kostar pengar för samhället.
I slutändan så är det någon som lyssnar, och tar till sig. Och när de som själva byggt upp xenofobin i samhället inte agerar, så vänder sig de rädda till dem som har en lösning, ett svar, på “problemen”. Och då finns ju Sverigedemokraterna där, och tar givetvis chansen. Vem kan klandra dem? De har ju fått en inte obetydlig väljarbas serverad framför näsan.
Nu är det lättare att skylla på något ont, än att tvätta sin egen byk. Jag är bekymrad.
Lika mycket som jag är bekymrad över att klimatmötet i Köpenhamn knappast kommer att leda någon vart, annat än storstilade planer “någon gång i framtiden”, ett underskrivet papper som säger att “det här ska vi diskutera”. Senare. Nästa gång.
Men då kanske det är för sent. Att arbeta med någon som man slog fast för flera år sedan som var för sent för nästan lika länge sen samtidigt som man ska arbeta med en plan för att hantera problemen som sker samtidigt för att rädda det som finns, kan de då vara tvugna till. Det blir bisarrt, och uppenbart inte en lösning. Det som måste göras måste göras i dag.
Etiketterad som: Framtiden, Klimat, Media, Miljö, Nyheter, Rasism + Arkiverad i: Filosofi, Misslyckanden, Politik, Raljerande