Det här är ett enkelt raljerande om varför jag har vaga förhoppningar om klimatmötet i Köpenhamn.

De senaste dagarna har man diskuterat hur mycket pengar som ska avsättas till utvecklingsländer. Dessa pengar ska användas både till klimatvänlig teknologi och för att möta de problem som klimatförändringarna för med sig för utvecklingsländerna.

Det är förstås absolut nödvändigt och inte minst en medmänsklig plikt att hjälpa de som är mest utsatta.

Det finns dock flera problem med att diskussionen, inte bara de senaste dagarna utan även de senaste året, till stor del har cirkulerat kring frågan om pengar till utvecklingsländer.

Det största problemet är att det absolut viktigaste kommer i skymundan; vår egen omställning i de rika industriländerna.

För att ta ett exempel på vad jag menar; Sverige skjuter till med 8 miljarder till utvecklingsländer, som kan jämföras med de dryga 11 miljarder som bygget av Norra länken i Stockholm beräknas kosta. Vi satsar alltså mindre pengar till världens utvecklingsländer än de pengar vi lägger ner för att underlätta för den industri som har försatt oss i dagens problem. Och det bara i en stad. Samtidigt står Sverige för ca 5,5 ton koldioxidutsläpp per capita, jämför med 0,24 respektive 0,06 per capita för Bangladesh och Etiopien som är två av de länder i världen som först och värst kommer att drabbas av katastrofer som kommer att utsätta miljontals människor för lidande.

Förutom de pengar som diskuteras nu så sätter man i politikens diskussioner även ett pris på hur mycket pengar som ska satsas i industriländerna för omställningar. Framförallt så räknar man på hur mycket det kommer att kosta, hur stor kostnad innebär klimatförändringarna och hur mycket är man villig att betala, eller snarare hur mycket tycker man att det är värt att betala på bekostnad av inudstrins utveckling kontra hur pass mycket temperaturhöjning man kan tåla. Man räknar på hur mycket planeten och samhället tål och sätter sedan en gräns för hur mycket temperaturhöjning man kan tillåta och hur mycket detta får kosta. Problemet med detta resonmang är att man även sätter ett pris på människors liv. Vi har redan idag köpt ett antal liv i utvecklingsländer som redan idag drabbas av missväxt på grund av uteblivna regn och ökade översvämmningar och torka till följd av klimatförändringar. Hur många till kan vi avvara för att inte behöva köra mindre bil? Hur många människoliv är varje liter av fossilt bränsle värt?

Intressant att notera är att norska Statoil, samma dag som pengar hivades upp på bordet i Köpenhamn, vann ett enormt kontrakt för att pumpa upp 1,8 miljoner fat olja per dag i Irak och USA och Japan öppnar upp för fler flygtransporter för både gods- och passagerartrafik.

Ser vi inte ett problem i att samtidigt som vi i jämförelse slänger fickpengar åt utvecklingsländer samtidigt gör ingenting för att stävja efterfrågan på fossila bränslen, fler bilvägar och nya transportvägar?

Vi, även jag, vill gärna att dagens moderna liv på någotsätt, i den mån det går, ska finnas kvar. Vi har bekvämligheter som vi under tusentals år har kämpat för att utveckla. Men för att inte kasta bort det och behöva återgå till ett bondesamhälle för att radikalt sänka vår klimatpåverkan så måste vilja och pengar finnas i industriländerna för att utveckla nya metoder och ny teknik som både medger ett bekvämt liv och energieffektivitet.

Viljan finns numer i stora delar av befolkningen. Men vad gör det för skillnad att enskilda personer källsorterar och byter till lågenergilampor när regeringar samtidigt desperat försöker rädda en föråldrad bilindustri, bygger nya transportvägar för miljöbovar och vägrar satsa på en alternativ teknisk utveckling? Som jag ser det så är det en demokratisk katastrof att man både ignorerar den folkliga vilja som finns och dessutom kör över, inte bara sin egen, befolkningens grundläggande behov som rent vatten och mat för kommande generationer.

Det modigaste inlägget i klimatforumet kommer från Mexikos president. Om de europeiska länderna och USA visade samma drivkraft skulle vi vara på god väg till de 90% som krävs för att nå målet om 2 graders höjning innan det är för sent. Ett mål som redan har kostat liv.

Etiketterad som: COP15, Klimatförändringar, Klimatmöte, Koldioxidutsläpp, Köpenhamn, Mexiko, Miljö, Människoliv, Norra länken, Regeringen, Sverige, Temperaturhöjning, USA + Arkiverad i: Filosofi, Politik, Raljerande