Filosofiska spörsmål; bakterier är en “ny” grupp eftersom det tidigare inte fanns teknik för att se dem. Det som inte sågs fanns inte. Trots allt är de några av de äldsta organismerna på jorden. “Växter” är en felaktig grupp utifrån definitionen att de är fotosyntetiserande; fotosyntesen utförs av bakterier i endosymbios! Lyssna igen på teologiska rummet om meningen med livet appropå synen på människan som högst i den klassiska uppdelningen från skolan med pyramiden över producent/konsument (bakterier -> protister -> svampar och växter -> djur). Ordet alg har i den svenska språket förlorat mening, liksom många ord som är felvisande, därför är det bättre att använda latinska namn för grupper. Finns verkligen en tydlig, definerad gräns mellan kolonier med encelliga organismer och flercelliga organismer? Är vi en ansamling bakterier med förvärvade egenskaper från fagocyterade mindre bakterier?

Jag får ibland sådana insikter i vardagen; att vi har det så bra. Här, i det lilla mellanmjölkens land. Det är en skön känsla. Och samtidigt som “frihetschockerna” kommer tätare och tätare med åren (för 10 år sen var det skitjobbigt att hålla hand på stan) så föds paradoxalt nog en kamplust. Visst, vi får till och med gifta oss och skaffa barn (åtminstonde i teorin) idag, men fortfarande finns det där jobbiga med att även om lagen är med så är inte alltid medborgarna det, och så har vi ju de andra. De som inte skvalpar runt i den svenska mellanmjölksdrömmen.

Senare samma dag tittar jag på Världen: Bortom Jerusalems gränser på Kunskapskanalen. Avsnittet handlar om homosexuella i Jerusalem, en plats som är en mosaik av murar. Murar mellan palestiner och israeler, murar mellan judar och araber, murar mellan män och kvinnor och murar mellan homosexuella och heterosexuella. Ett nät som olikt de flesta andra nätverk inte har till uppgift att koppla samman utan att koppla isär och isolera. Liksom i här, i Sverige, är det mesta accepterat och ett fåtal saker tabu, så är det där tvärt om; ett fåtal saker är accepterat och allt annat är tabu.

Min insikt har alltid varit att genom kärlek och ens egen frihet kan man sprida detta till andra som inte åtnjuter samma frihet. Det sociala dogmat som består av att frihet föder styrka och styrka föder vilja och vilja föder kamp och kamp föder frihet kan nästan bara på det sättet kommas runt för de som befinner sig någonstans där emellan, samtidigt som de som har mer frihet utvecklas, både individuellt och som samhälle. Och vi har ett kretslopp, med en svag lutning uppåt, åt det bättre. Tänker jag i alla fall.

Titta på Världen: Bortom Jerusalems gränser på UR Play (länk).

Och så gårdagens tunnelbanaåkarspellista på aktuellt tema (Spotify-länk):

1. Salem Al Fakir - Keep On Walking (3:02)
2. Peter Jöback - Hollow (3:01)
3. Pernilla Wahlberg - Jag vill om du vågar (3:02)
4. Jessica Andersson - I Did It For Love (3:03)
5. Darin - You’re Out Of My Life (2:59)
6. Anna Bergendahl - This Is My Life (2:58)
7. Andreas Johnson - We Can Work It Out (2:58)
8. Eric Saade - Manboy (2:57)
9. Ola - Unsoppable (The Return of Natalie) (2:59)
10. Timoteij - Kom (2:57)
11. Malena Ernman - La Voix (2:58)
12. Charlotte Perrelli - Hero (2:53)
13. The Ark - The Worrying Kind (2:51)
14. Carola - Evighet (2:57)
15. Martin Stenmarck - Las Vegas (3:01)
16. Lena Philipsson - Det gör ont (3:00)
17. Fame - Give Me Your Love (2:59)
18. Afro-Dite - Never Let It Go (3:00)
19. Friends - Lyssna till ditt hjärta (3:03)<
20. Roger Pontare - När Vindarna Viskar Mitt Namn (2:59)
21. Charlotte Nilsson - Take Me To Your Heaven (3:00)
22. Alexander Rybak - Fairytale (3:01)
23. Dima Bilan - Believe (3:00)
24. Marija Serifovic - Moltiva (Serbia) (3:00)
25. Lordi - Hard Rock Hallelujah (4:06)
26. Helena Paparizou - Wild Dances (2:51)
27. Ruslana - Wild Dances (3:01)
28. Sertab Erener - Everyway That I Can (2:34)
29. Marie N - I Wanna (2:58)

Dagens tunnelbaneåkarspellista i mp3-spelaren (Spotify-länk):

1. Reeperbahn - Inget (3:37)
2. Tant Strul - Dunkar varmt (4:43)
3. Lustans Lakejer - Begärets Dunkla Mål (3:50)
4. Mr Jones Machine - Vår Man I Stockholm (4:23)
5. Ratata - Glad att det är över (3:31)
6. Peter LeMarc - Sjömän utan stjärnor (3:04)
7. Adolphson & Falk - Stockholms serenad (3:22)
8. Sista Mannen På Jorden - Gestapo Bob Harris (2:53)
9. Visage - Fade To Grey (3:48)
10. Duran Duran - A View to a Kill (3:33)
11. Erasure - Don’t Say Your Love Is Killing Me (3:45)
12. Alphaville - Universal Daddy (3:56)
13. Trans-X - Living On Video (3:26)
14. Boytronic - Diamonds And Loving Arms (4:35)
15. S.P.O.C.K. - Android’s Dilemma (4:27)
16. Rational Youth - Close to Nature (4:34)
17. Pet Shop Boys - The Sodom And Gomorrah Show (5:19)
18. And One - So Klingt Liebe (Club Hit) (5:07)
19. The Human League - Together in Electric Dreams (3:50)
20. Orchestral Manoeuvres in the Dark - Pandora’s Box (4:03)
21. Depeche Mode - Martyr (3:21)
22. Soft Cell - Sex Dwarf (5:18)
23. INXS - Listen Like Thieves (3:45)
24. Tears for Fears - Everybody Wants To Rule The World (4:11)
25. New Order - True Faith ‘94 (5:31)
26. Siouxsie & The Banshees - The Passenger (5:08)
27. Gary Numan - Down In The Park (4:20)

Bland fallande isblock runt omkring är mina tankar mest cirkulerande kring bakterier, virus, fagocytos och cytokiner. Det är en behaglig tillvaro, såhär när våren känns i antågande. Jag dammar av vårjackan (som sist var en höstjacka) och gymskorna och känner mig sjäv vakna i solen. Pridearbetet går framåt, det är en skön känsla det också. Och kärleken.

Och jag färgar håret.

Jag tycker om tanken på att livet och dess situationer utvecklas. Utvecklingen är det gudomliga. För många strävar efter att “växa upp”, “bli något”, “bli vuxna”. De glömmer utvecklingen. Det inre och sin omgivning. Det är ju det som egentligen är det hela, det vi borde tillbe och begrunda med andakt. Vår egen insikt om att vi är en del av allt och vi för det alltet framåt, en bit i taget. Sen om alla andra är på efterkälken eller helt enkelt inte bryr sig, vad spelar det för roll, när man själv hittar hem, hittar det gudomliga? Det är inte egocentriskt, det är att släppa taget om att vara centrum, och göra sig själv till en del av något mycket större.

Dagens tunnelbaneåkarspellista i mp3-spelaren (Spotify-länk):

1. The Republic Tigers - Buildings & Mountains
2. Luna Parker - Tes Etats D'Ame Eric
3. The Bird And The Bee - Love Letter To Japan
4. Marie-Mai - Laisies Amers
5. Crystal Castles - Crimewave (Crystal Castles vs. HEALTH)
6. Does It Offend You, Yeah? - Weird Science
8. Deadmau5 - Moar Ghosts N Whatever
9. Clan Of Xymox - Emily
10. Deine Lakaien - Reincarnation
11. Love & Rockets - No Big Deal
12. Consolidated - America Number One
13. Nitzer Ebb - Kiss Kiss Bang Bang
14. Primal Scream - Suicide Bomb
15. Ratatat - Wildcat
16. Kent - Töntarna
17. Boytronic - Recycled
18. Shiny Toy Guns - Don't Cry Out
19. Jem - They
20. Pit Baccardi & Emma Daumas - A la mort, A l'amour

Annars lever jag i min bibel för tilffället, dryga 1300 sidor och 4 kilo biologi, Life. Och älskar det. Förvisso bara första kursen än så länge, Cell- och molekylärbiologi, men det är vansinnigt roligt.

Jag har dock inte helt vant mig vid att morgonpendla med tunnelbanan. Men med kaffe, musik och en lunta vetenskapliga artiklar så är det faktiskt rätt ok.

Och allt annat i livet är sjukt bra!

De senaste dagarna har man diskuterat hur mycket pengar som ska avsättas till utvecklingsländer. Dessa pengar ska användas både till klimatvänlig teknologi och för att möta de problem som klimatförändringarna för med sig för utvecklingsländerna.

Det är förstås absolut nödvändigt och inte minst en medmänsklig plikt att hjälpa de som är mest utsatta.

Det finns dock flera problem med att diskussionen, inte bara de senaste dagarna utan även de senaste året, till stor del har cirkulerat kring frågan om pengar till utvecklingsländer.

Det största problemet är att det absolut viktigaste kommer i skymundan; vår egen omställning i de rika industriländerna.

För att ta ett exempel på vad jag menar; Sverige skjuter till med 8 miljarder till utvecklingsländer, som kan jämföras med de dryga 11 miljarder som bygget av Norra länken i Stockholm beräknas kosta. Vi satsar alltså mindre pengar till världens utvecklingsländer än de pengar vi lägger ner för att underlätta för den industri som har försatt oss i dagens problem. Och det bara i en stad. Samtidigt står Sverige för ca 5,5 ton koldioxidutsläpp per capita, jämför med 0,24 respektive 0,06 per capita för Bangladesh och Etiopien som är två av de länder i världen som först och värst kommer att drabbas av katastrofer som kommer att utsätta miljontals människor för lidande.

Förutom de pengar som diskuteras nu så sätter man i politikens diskussioner även ett pris på hur mycket pengar som ska satsas i industriländerna för omställningar. Framförallt så räknar man på hur mycket det kommer att kosta, hur stor kostnad innebär klimatförändringarna och hur mycket är man villig att betala, eller snarare hur mycket tycker man att det är värt att betala på bekostnad av inudstrins utveckling kontra hur pass mycket temperaturhöjning man kan tåla. Man räknar på hur mycket planeten och samhället tål och sätter sedan en gräns för hur mycket temperaturhöjning man kan tillåta och hur mycket detta får kosta. Problemet med detta resonmang är att man även sätter ett pris på människors liv. Vi har redan idag köpt ett antal liv i utvecklingsländer som redan idag drabbas av missväxt på grund av uteblivna regn och ökade översvämmningar och torka till följd av klimatförändringar. Hur många till kan vi avvara för att inte behöva köra mindre bil? Hur många människoliv är varje liter av fossilt bränsle värt?

Intressant att notera är att norska Statoil, samma dag som pengar hivades upp på bordet i Köpenhamn, vann ett enormt kontrakt för att pumpa upp 1,8 miljoner fat olja per dag i Irak och USA och Japan öppnar upp för fler flygtransporter för både gods- och passagerartrafik.

Ser vi inte ett problem i att samtidigt som vi i jämförelse slänger fickpengar åt utvecklingsländer samtidigt gör ingenting för att stävja efterfrågan på fossila bränslen, fler bilvägar och nya transportvägar?

Vi, även jag, vill gärna att dagens moderna liv på någotsätt, i den mån det går, ska finnas kvar. Vi har bekvämligheter som vi under tusentals år har kämpat för att utveckla. Men för att inte kasta bort det och behöva återgå till ett bondesamhälle för att radikalt sänka vår klimatpåverkan så måste vilja och pengar finnas i industriländerna för att utveckla nya metoder och ny teknik som både medger ett bekvämt liv och energieffektivitet.

Viljan finns numer i stora delar av befolkningen. Men vad gör det för skillnad att enskilda personer källsorterar och byter till lågenergilampor när regeringar samtidigt desperat försöker rädda en föråldrad bilindustri, bygger nya transportvägar för miljöbovar och vägrar satsa på en alternativ teknisk utveckling? Som jag ser det så är det en demokratisk katastrof att man både ignorerar den folkliga vilja som finns och dessutom kör över, inte bara sin egen, befolkningens grundläggande behov som rent vatten och mat för kommande generationer.

Det modigaste inlägget i klimatforumet kommer från Mexikos president. Om de europeiska länderna och USA visade samma drivkraft skulle vi vara på god väg till de 90% som krävs för att nå målet om 2 graders höjning innan det är för sent. Ett mål som redan har kostat liv.

Helt underbar. Så bra, men samtidigt så sorglig. Fest blandat med vemod. Men så bra, så underbart.

Och fina fyller år. Hon är så vacker, året runt. Kärleken. This is it!

De tar plats för att de vill synas, de vill synas för att de vet att det finns de som lyssnar. Och varför finns det de som lyssnar?

Kan det vara för att, i de flesta fall borgerliga men inte uteslutande, etablerade partier sen flera år tillbaka har drivit en kampanj mot invanmdring generellt och mot muslimer i synnerhet? Språkkrav, slöjdiskussioner, arbetskraftsinvandring och andra ämnen har stötts och blötts i media och på kongresser. Det är inte så svårt att se att en del utspel faktiskt skapar en rädsla mot “dem”, som tar våra jobb och kostar pengar för samhället.

I slutändan så är det någon som lyssnar, och tar till sig. Och när de som själva byggt upp xenofobin i samhället inte agerar, så vänder sig de rädda till dem som har en lösning, ett svar, på “problemen”. Och då finns ju Sverigedemokraterna där, och tar givetvis chansen. Vem kan klandra dem? De har ju fått en inte obetydlig väljarbas serverad framför näsan.

Nu är det lättare att skylla på något ont, än att tvätta sin egen byk. Jag är bekymrad.

Lika mycket som jag är bekymrad över att klimatmötet i Köpenhamn knappast kommer att leda någon vart, annat än storstilade planer “någon gång i framtiden”, ett underskrivet papper som säger att “det här ska vi diskutera”. Senare. Nästa gång.

Men då kanske det är för sent. Att arbeta med någon som man slog fast för flera år sedan som var för sent för nästan lika länge sen samtidigt som man ska arbeta med en plan för att hantera problemen som sker samtidigt för att rädda det som finns, kan de då vara tvugna till. Det blir bisarrt, och uppenbart inte en lösning. Det som måste göras måste göras i dag.